Poletten / att leva vidare utan sitt barn

POLETTEN

Under dessa fem år och fyra månader som marcus varit borta, har jag inte riktigt förstått, och i dag vet jag att jag aldrig kommer till att förstå det fullt ut. är det ett sätt att skydda mig själv från att leva i kaos hela mitt liv? är det ett sätt att lura mig själv ? är det ett sätt att försöka gå vidare på mitt eget sätt här i livet ? jag vet inte och just nu orkar jag inte bry mig om att försöka hitta svaret. Jag flyter med , ligger på vatten ytan och flyter. ibland åker jag ner till djupet i vattnet, kan inte andas och kippar efter luft, men jag vet att jag inte drunknar i min sorg, jag överlever varje gång och tar mig upp till ytan.

Första året var i kaos, skrik, gråt, förvirring, chock,panik allt allt svämmade över i fruktansvärda känslor. jag ville inte leva , jag ville till mitt barn.efter ett år skulle ju allting bli bra, ja det sa ju alla. Det snackades om sorgeår. fast jag inte trodde fullt ut på det, så fanns den där lilla tanken i mitt huvud att visst skulle det väl bli bra då.Ni som läst min bok vet vad jag trodde skulle hända.

När ett år gått och inget hände, jag fick ingen belöning utan allt var bara fortfarande kaos och förtvivlan och en fruktansvärd saknad efter mitt barn, min älskade stora son.

Det har nu gått lång tid, men ännu längre skall det bli innan jag träffar marcus, om inte jag dör i morgon eller övermorgon. ingen vet, det vet jag i dag. livet kan ta slut så fort , så fort.

Jag vet i dag att min polett om att Marcus är död aldrig kommer att åka ner. Jag kommer inte att förstå det, och så får det vara just nu.Jag vet att han har det bra där borta i änglarnas stad och jag vet att vi träffas igen.Jag vet att han är hos mig ibland och att han ger mig massor med styrka att klara av livet utan honom . Det får vara så nu.

Jag lever varje dag med saknaden efter honom, jag lever varje dag med hans vackra ansikte framför mig, hans leende vackra ansikte. Och det är så jag får ha det just nu.ibland sticker kniven mig i modershjärtat hårt och brutalt, en låt, ett par vita byxor en barkroppad yngling, men även huggen överlever jag, gång på gång .

Jag har förändrats mycket som människa, ser jag mig själv i spegeln så ser jag ingen glädje över livet i mina ögon, som jag gjorde förr.jag sminkar mig och köper kläder , men det är stor skillnad på insidan och utsidan. Glädjen i dag kan jag känna när jag är med mina barn och mina hundar och med de föräldrar som mist barn, de som förstår.

Men poletten den som sitter där och gungar i min hjärna, den har jag inget bekymmer med att den skall dingla ner. låt det vara så här nu, det blir enklast så. just nu.Det är nog lättare att leva med att inte förstå.än att leva vidare och till fullo förstå

Älskar dig in i evigheten Marcus