Jag överlever varje gång / att leva vidare utan sitt barn

För alltid du och jag Marcus, våra själar är sammansvetsade i en kärlek mellan Mor och son. var du än är.
Satt och läste lite bland mina anteckningar och funderar hur överlever man sitt barn. Många har sagt till mig, det skulle jag aldrig gjort. Nej , då har man inte mist ett barn själv och tvingas överleva för de andra.
Jag klarar inte av att mista ett barn, jag har blivit en mycket annorlunda människa dessa 5 år och fyra månader som Marcus varit borta.
Knivhuggen i hjärtat kan komma utan för varning, och det är så jag lever och får leva resten av mitt liv. I dag har jag lättare att hantera dem, eftersom jag sakta men säkert lär mig att leva med sorgen och saknaden. Men när kniven hugger i alla mina organ, när sorgen och saknadens plåga kastar mig rätt in i ångesten. Ja då vill jag bara dö. Jag vill inte bort från mina barn, men just i stunden vill jag bara bort från det som gör så ont.
Hittade detta som jag skrivit, när kniven stack sina djupa hugg rätt in i mitt modershjärta.
UNDER YTAN

Dagen började helt ok, åkte ut till min mamma för att se till hennes lilla katt, sitter och tittar på några foton som hon låtit ligga framme på bordet. Ser foto på mina fem älskade barn. Marcus alltid med någon liten i knät. Tittar på honom brunbränd och vacker från semesterresan.Herre gud det knyter sig i magen, han är ju så levande där på korten, nu är han död. sätter mig i bilen och åker och handlar, snabbt snabbt kastar ner saker i vagnen, måste hem.Köper gravljus och bestämmer mig för att åka ner till graven.FAN detta är sjukt, detta är fel. Mitt barn skall inte ligga där under en kall gravsten. Marcus jag vill att du kommer hem NU. Tar mig gråtande tillbaka till bilen och sitter en lång stund i bilen fram för kapellet där Marcus begravdes. Ser hans vita kista framför mig,hör mina skrik när jag blir insläpad i kapellet. INte min Marcus, inte mitt barn.Ser hur jag står tillsammans med mina andra barn och väntar på att min son skall urnsättas, ser hur de kommer med mitt barn i en liten urna.Min stora fina pojke, han med sina vackra magmuskler som han var så stolt över, Nu allt till aska.
tårarna rinner , jag andas, kan inte få bort bilderna från mitt huvud. Hör hur hundarna börjar gnälla där bak, de vill fram och trösta. Sitter en lång stund i bilen och försöker andas lugnt, lugnt, vyssar min kropp stilla, stilla. Talar högt med mig själv och försöker få in andra tankar.
sitter här nu försöker skaka av mig, ska städa, laga fläskkotlett till barnen kommer hem. Måste göra det. de får inte märka något. ännu en kniv har stuckits in i mitt modershjärta, undrar hur många sådana hugg man överlever. JAG VET, Jag överlever varje gång.
skrivet av marie-anne thörnström den 15 mars 2006