GRIPANDE LÄSNINGEN

             

                           MIN KOLONILOTT

I oktober 2002 fick jag en liten kolonilott, det var en liten plats på södra kaserngatan, där jag bott innan jag flyttade till min nuvarande lägenhet.Kolonilotten var liten, man fick sitta på gräset, och där fanns inget tak eller någon liten stuga.Jag skötte min kolonilott jättebra , med riktig omsorg.Köpte massor med blommor och hade alltid tända ljus där.Jag har ju alltid älskat änglar , så det började jag också köpa och sätta dit.Jag gick dit varje dag och påtade och räffsade.Det var många andra som också började gå till min kolonilott.En del sa faktiskt att det var den vackraste kolonilotten på hela stället.

Ofta var det också som andra satte blommor, änglar och ljus där.

En dag när jag kom dit där , så var det någon som hade satt dit en sten där. Jag förstod ingenting, och ännu mindre förstod jag när jag såg att det stod min äldsta sons namn på stenen.Visserligen var det många som gick runt och talade om att han var död, men det var ju sådana sjuka människor som man läser om i tidningarna.De var ju helt galna.Visst var det ett halv år sedan jag såg min son, och han hade aldrig varit borta så här länge. Det var bara en gång som jag inte kunde nå han på telefonen.Då ringde han senare från arlanda i stockholm och talade om att han ville att jag skulle hämta han på everöds flygplats.Jag var ju själa glad att han ringde, jag hade ju varit så orolig. När jag stod på Everöd kom han tillsammans med en tjej som han presenterade som sin flickvän. Han hade åkt flyget upp på en ungdomsbiljett för att hämta henne. Men nu visste jag faktiskt inte var han var.Men jag trodde att han åkt utomlands. Kansker han var i israel och plockade apelsiner. Mia och han hade ju pratat mycket om att åka ut i världen. Men Mia var ju här. Ja hon kom till mig nästan varje natt och såg till att jag mådde bra. Jag mådde väl bra, jag hade ju min kolonilott att gå till.

I allafall så stod hans namn på den där stenen, den var väldigt vacker .En blå sten med silverstänk i.Ok tänkte jag den får väl vara kvar på min kolonilott.Det var väl något fjant kommunen hade hittat på, att kolonilotten skulle vara namnad, och det var väl kanske han som skulle ärva den , den dagen som jag var död.

Det var fler än jag som hade en liten kolonilott att gå till.En del skötte sina, men en del gjorde inte det. Jag där var faktiskt väldigt många på det stället där jag hade min.

Ibland när jag stod där , så grät jag väldigt mycket, och det var när jag började tänka på vad alla sa till mig. Ja de där sjuka galna människorna som sa att min son var död. Nej, nej det är inte sant. En gång tog jag till och med till våld mot en som sa det. Jag slängde en ciggarrettpaket i pannan på henne. Det var ju dumt av mig.Jag skulle ju klara av att behärska mig mot en galning. Men just då tyckte jag att det var ett jävla tjatande på mig om att min son var död, och att galningarna sa till mig att livet måste gå vidare

Jag fortsatte att sköta min kolonilott.En nyårafton hade jag druckit alldeles för mycket champange.Fick för mig att jag skulle gå ner till min kolonilott på natten.Vet egentligen inte vad jag skulle göra där. Men säkert ville jag titta till så inte några raketer hade ramlat på min kolonilott.

Jag hade aldrig sovit över vid min kolonilott, för där var ju inget tak. Men eftersom jag gått ner så mycket i vikt och inte sovit på nätterna, så blev jag så trött när jag stod nere vid min kolonilott.Jag hade päls på mig, så jag la mig ner i snön och somnade.

Det var ju många som vallfärdade till min kolonilott, så mitt i natten blev jag väckt av två killar. Antagligen skulle de också ner och se på min fina kolonilott, så inga raketer hamnat på den.Jag kände dem, för de var kompisar till min son.Han som galningarna sa var död. Ja det hade ju kunnat slutat illa, men som sagt jag hade ju päls på mig.

Galningarna, ja som tur var så började de försvinna , så jag slapp dem.Visst hade jag kanske behövt dem ibland, men skit samma. De bara ljög för mig och sa att min son var död.

Min kolonilott var jag väldigt stolt över för den var så vacker.Men jag förstod inte riktigt varför min son aldrig hörde av sig, varför jag gick ner i vikt ,varför jag inte sov och varför jag grät så mycket.Jag hade inte hört något från honom på över ett år. Kanske var det som galningarna sa , att han var död.kunde det verkligen vara sant, var det därför han inte kom. Jag fortsatte sköta min kolonilott. sätta blommor och rensa ogräs och räffsa löv.Men någonstans började jag långsamt förstå. Förstå att jag varit inne i en chock , eller en glasbubbla.Galningarna hade kanske rätt. Det var kanske jag som var galen eller ? Kanske var det så att min son var död, Han kom ju aldrig hem och jag hade inte anmält honom som försvunnen hos polisen. Min kolonilott då, den som var så vacker?

Det tog lång, lång tid att förstå. För visst var det så. Det var jag som var galen av sorg och min vackra kolonilott det var min sons grav.

Skriven av Marcus mamma marie-anne thörnström den 1/11- 2004.

Denna berättelse finns i min bok TILL MINNE AV MARCUS-en bok om att mista en älskad son.

Minns när jag höll i en föreläsning utanför Lund, hur det är att mista ett barn,då avslutade jag med denna berättelse och inte ett öga var torrt.Ja det var så här det var för mig, jag fattade inte att min son Var död. Hur skall man kunna fatta att ens barn dör före en själv, det är ju fel turordning.Det är ju mina barn som skall begrava mig. I min familj blev turordningen fel, och det får jag leva med

kram till er alla och tack för att ni läser min blogg, och delar en stund av detta livet som blev mitt, ett liv med en bruten syskonskara