Har precis kommit hem från jobbet och går in på en annans mammas blogg och läser orden om mig. att jag kränkt henne och beskyllt henne och att jag skickat anonyma kommentarer. JAG HAR ALDRIG SKICKAT EN ANONYM KOMMENTAR.Jag står för det jag tycker och är ärlig i skillnad från många andra.
Jag fanns hos dig i din värsta stund, hjälpte dig så gott jag kunde på alla vis. Tog med dig överallt.Men jag har också min sorg att ta hand om. Jag kan inte hjälpa alla människor. Jag har haft kontakt med massor med föräldrar som mist sina barn. Men jag kan inte hålla kontakt med alla. Jag kan inte hjälpa dig hela livet. Jag har inte vänt dig ryggen, och vill du framhålla mig som en dålig och kränkande människa, så tror jag att det är för att du skall komma i bättre dager själv.Jag har aldrig tävlat med dig , som du gjort med mig. För jag tycker att det är småaktigt att tävla i sorg.Och man kan inte älska alla.
Varför skulle jag få dig att sluta blogga.? Förstår inte ditt påhopp på mig på din blogg. Att en människa som mist sitt barn kan betee sig så.Men som sagt det finns snälla och onda människor.
En sak vill jag också att du ska veta. Mitt intresse är inte att hamna högt på listor och tigga röster för att vinna med min blogg. Mitt budskap med mitt bloggande är att få ut mina ord och mina känslor om hur det är att leva vidare när man mister ett barn , och framförallt att hålla min son Marcus minne vid liv och lära andra känna min son
Kommentarer på våra bloggar är någon som jävlas med oss båda, har jag nu fått bekräftelse av metrobloggen.Men jag tycker att det är dåligt att du hoppar på mig och skriver ner mig på din blogg.
Jag blev väldigt förbannad , att en kvinna som själv mist sitt barn gör påhopp på en annan kvinna som mist sitt barn. Det finns en tyst regel bland alla oss föräldrar som mist våra barn , och det är att visa en stor respekt. GLÖM INTE DET
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar