Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den aldrig
densamma mer.
Alf Heniksson
Den 7 oktober 2002 stod två poliser och en präst utanför min dörr, och frågade om jag var Marcus mamma. Jag behövde inte svara. jag såg i deras ögon att min pojke inte fanns längre.Den dagen dog min son, men också jag. En stor del av mig själv försvann tillsammans med min älskade pojke. Och livet blir aldrig mer det samma. Jag har kämpat dessa fem åren, för att leva vidare tillsammans med mina andra fyra barn som jag har här på jorden. mina fyra barn som är mina ljus i mitt mörker. Jag lever med ett ben i döden , där min ängel marcus finns och ett ben i livet där mina andra älskade barn finns.
Att förlora sitt barn, är varje förälders mardröm och den lever jag i varje dag. Och varje dag förundras jag över , att jag fortfarande efter fem år och tre månader utan min son står på mina ben och andas i denna världen. Ja att jag fortfarande är kvar i livet, fast på ett annorlunda sätt, och med ett blödande hjärta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar