Det var tid för återresa. Åter till det fysiska livet, livet där man var begränsad av en kropp och av fysiska lagar. Smärta och lycka, lärdomar och prövningar. Alla var förväntansfulla, undrande.
Ett nytt steg i livet, och om en stund skulle alla tankar vara glömda, och en ny återresa påbörjad.
Hon stod framför ljuset, inför frågorna och besluten, vilka vägar skulle hon få ta denna gång, vad fanns att lära, uppleva.
Ljuset frågade henne, är du stark i detta liv, är du redo för vad som kommer?
Hon böjde på huvudet och kände svaret inom sig,, ja jag är redo, vilka beslut ska föregå min resa tillbaka?
- Det finns ett barn som behöver en stark moder svarade ljuset henne, och hon kände en brännande stark eld av koncentration mot hennes själ.
- Det finns de som inte velat ta emot honom, det är förknippat med så mycket sorg och smärta, men också glädje, ingen har hittills visat sig stark nog, är du den rätta?
Hon såg bilden av barnet framför sig. Han var vacker som inget annat barn. Han såg genom henne, såg in i hennes själ, och hon öppnade hela sitt inre inför hans blickar.
Det fanns inget annat svar, han behövde henne, och hon behövde honom.
- Han kommer att få ett kort liv på jorden, varnade ljuset. Han är där av en speciell anledning, som alla ni andra, men hans tid är kort, och den som ska vara hans moder måste vara stark och kärleksfull. Han kommer att behöva dig mer än något annat barn.
- Jag är stark nog, viskade hon tillbaka.
- Om du fattar detta beslut nu så vet du att du sedan inte kommer att minnas något av detta och förstå vad som sker. Dina beslut och dina tankar nu, är borta i samma stund som du andas i en kropp igen, och du kommer att krossas av smärta när han går ifrån dig i så unga år.
- Men han behöver mig, och jag behöver honom, svarade hon och såg bort mot barnet som nu log emot henne. Värmen spred sig genom henne. Kärlek.
- Varför är hans liv så kort och svårt?
- Du får inget veta, han har ett sådant liv denna gång, det finns saker han skall utföra på jorden och det kanske är svårt att se sambanden men det är menat så, och han kommer tillbaka hit före dig. Kommer du klara det?
- Jag måste, svarade hon lugnt.
- Det är den tyngsta av sorger, varnade ljuset henne ännu en gång.
- Jag förstår det, men jag vill klara det för hans skull. Vi ska älska varandra en stund på jorden, och sedan ska vi mötas här igen. Utan den sorgen så blir ju mitt liv ett liv utan honom.
- Då är det beslutat svarade ljuset och såg i hennes själ att hon menade allt, att hon var stark, och hade fattat sitt beslut.
Hon böjde sig framför ljuset, och bilden av barnet följde henne.
- Mamma, viskade han, och log mjukt mot henne.
- Ja jag är din mamma viskade hon tillbaka, vi ska följas åt du och jag, genom så svåra tider, men också genom lycka och närhet. Tror du jag kommer att vara stark nog?
- Jag vet det, svarade han.
- Varför blir ditt liv så kort?
- Jag kan inte berätta det, men allt är bestämt, och jag har haft andra liv, och kommer att få andra liv, långa och korta, så är det ju för oss alla.
- Du kommer att krossa mig.
- Nej jag gör dig stark, viskade han tillbaka. Och jag är glad att just du blir min mor. Hjälp mig i mitt liv.
- Ge mig ett löfte, viskade hon.
- Ja?
- Jag kommer inte att minnas något av detta, svarade hon tyst, och när vi är på jorden så kommer jag inte förstå, inte veta att du är en fri själ, jag kommer jag att klara livet utan dig min son? Hjälp mig minnas det.
- Det kommer du inte, viskade han. Ingen av oss kommer att minnas detta, men jag skall lova dig, att den dagen då jag far tillbaka, så ska jag säga farväl till dig, var än på jorden du befinner dig…så kommer du ändå att veta, djupt innerst inne.
Han lade huvudet på hennes bröst och hon kände värmen. Hon såg honom i den kropp han skulle få, och hon såg sig själv som den hon skulle bli.
-Jag gör så här, viskade han, och då vet du. Du kommer inte att minnas detta, men du kommer ändå att veta inom dig. Och ditt liv kommer att gå vidare efter jag har gått. Du vet ju att jag inte är borta, jag är ju bara tillbaka, här i ljuset.
- Kommer jag att kunna skratta igen, kommer jag att kunna leva?
- Min kärlek kommer att nå dig mamma, det blir svårt, men du klarar det. Vill du inte?
- Klart jag vill, svarade hon. Vi är starka tillsammans, jag vill finnas hos dig den tid du har.
- Det är den största av kärleksgåvor. Nu log han mot henne. Livet är inte evigt men kärleken är. Du skall bli en gammal kvinna innan vi möts igen, det kommer att finnas ett liv och du kommer att skratta igen. Ditt liv är också förutbestämt, och ha inte dåligt samvete när du en gång skrattar igen, utan mig.
- Du begär mycket av mig. Hon såg på honom lugnt.
- Jag vet, men du kan säga nej och gå utan mig till ditt liv.
- Nej.
- Bara nej? Nu såg han lycklig ut och hade ett stort leende på läpparna.
- Bara nej. Nu reser jag, vi klarar det, du ock jag.
- Ditt liv blir långt min älskade mamma, låt det bli lyckligt också, jag kommer att se dig härifrån, och jag är med dig, det vet du.
- Vi ses min älskling.
Hon såg ner på sitt liv och han försvann....kvar dröjde sig en ljusstrimma...en värme, snart skulle dom ses igen.
okänd författare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar