Min stora sorg

MIN SORG

Livet är inte lätt att leva, de flesta av oss går igenom livet med både sorg och glädje. Jag har precis som alla andra gått igenom mina sorger, men för min del har min värsta sorg varit, när jag förlorade mitt eget barn.För mig går det inte och jämföra med någon annan sorg. Men någon som inte mist sitt barn , har heller inte det att jämföra med.Jag önskade jag var en av dem som gick igenom livet med en del glädje och en del sorg.Inte vara en av dem som förlorade mitt barn.
Ja vad är då sorg, jag tänker bara berätta min sak av det hela. prata om det som varit en del av min sorg genom livet..
Jag minns min lilla fågel pelle som dog en nyårsafton , jag var väl en tio, elva år då. Jag var så otroligt ledsen för att min fågel hade dött. Jag pussade och kramade pelle när han var död, och jag minns att jag samlade i hop alla mina vänner till en ståtlig begravning för pelle.Min pappa var en klok och förståndig man och han delade med sig av sin vackra munspelsask, med rött siden inuti. det blev pelles kista. Jag och mina vänner grävde en grav, stoppade försiktigt ner munspelsasken med pelle i. vi satte ett kors gjort av glasspinnar och la blommor på pelles grav.och lät han nu flyga i fågelhimmlen
Min andra sorg var min älskade lilla tanja, en brun liten dvärgpincher, med stora bruna pepparkaksögon. jag fick henne när jag var två år, och hon blev min vän. medans de andra barnen körde dockvagnar med blunddockor , körde jag min dockvagn med min lilla tanja. hon låg på nystrykna spetslakan och täcke av siden. . jag hade en levande docka, medan mina kompisar hade blunddockor eller stora hundar som inte fick plats i en barnvagn.den dagen vi var tvungna att avliva tanja var hon tolv år och jag 14 år, då var hon en gammal hund och nästan helt blind. min vän som jag haft sen jag var två år. plötsligt fanns hon inte mer. Det blev ingen ersättare för tanja, för jag tyckte då att ingen kunde någonsin ersätta henne.
Jag var tonåring och skrev mycket dikter om mitt liv. Jag var en envis människa , som till mina förälders bekymmer ville lära mig av mina misstag, och det gjorde jag.
Jag miste mina älskade farföräldrar och var för första gången på en begravning. minns inte mina känslor då.men min saknad var stor eftersom just min farmor hade betytt en stor del i mitt liv. När jag var 19 år , så tog en av mina bästa vänner livet av sig. fortfarande i dag så tänker jag nästan varje dag på min vän. och jag kan aldrig förstå varför han gjorde detta. Jag såg ingenting, jag märkte ingenting.
Jag skaffade mig en ny hund , som bara var tre år när den blev påkörd av en bil och dog. ingen mer hund, jag klarade inte av smärtan att förlora den.
Tre av mina vänner dog i en bilolycka.
Det var sorg, sorg och sorg. och visst drabbas vi alla av sorg, sorgen har olika ansikten.
Jag gick vidare med mitt liv, men tankarna och minnena fanns alltid med mig på de som jag förlorat.
Jag fick min älskade son Marcus, och för mig var det den bästa dagen i mitt liv, jag trodde aldrig att man kunde känna sån otrolig kärlek till någon som jag kände , den dagen jag höll min varma lilla son för första gången i min famn, så var det kärlek vid första ögonkastet. Jag fick uppleva denna kärlek , fem gånger i mitt liv. och det var lika underbart varenda gång.
jag hade fem stycken ögonstenar som jag skulle kunna sätta mitt liv för.
1997 insjuknade min älskade pappa. det togs massor med prover, och de kom fram till att min pappa hade ALS och mellan 1-5 år kvar och leva. Jag var med när vi fick beskedet av läkaren och hade jag inte haft min yngsta son i knäet, så hade jag slungat skrivbordet över läkaren. så kände jag just i denna stunden.
Min pappa var och har alltid varit en kämpe, en stark människa , som alltid tänkte på sina barn i första hand. Jag älskar min pappa av hela mitt hjärta. han var min stora förebild här i livet. Min pappa kämpade och kämpade med sin sjukdom, men han visste att han skulle dö.jag var så förtvivlad och jag visste inte hur jag skulle hantera denna situationen. fan min stora starka, roliga enorma pappa kan väl inte dö. Min pappa gick runt och samlade in pengar till ALS fonden, fast han var så sjuk så var han en kämpe.
Lördagen den 28 mars 1998 skulle jag ha kalas för min ene son. min pappa kom och han fick ligga i sängen här i mitt rum. jag var framme hos honom och han låg i sängen och tog min hand , han kunde inte prata, men hans blick var lugn och hans händer kramade mina händer. i dag vet jag att han sa adjö. Några timmar senare somnade han stilla på sjukhuset. jag satt länge hos min pappa när han var död. jag pratade med honom och jag sjöng flera sånger som han och jag sjungt när jag var liten. jag minns att jag sa, han ser så ung ut, han ser ut som han gjorde på bröllopsfotot.
saknaden efter min pappa var fruktansvärd. jag minns hur jag stod med mina fem barn på begravningen. Marcus som bröt fullständigt ihop. Jag höll Marcus i min famn och han bara grät och grät. Hans stora förebild var också borta.
Det var en tuff tid som vi nu gick igenom. Detta var sorg, sorgen över pelle, tanja, mina vänner. allt var bortblåst. Detta var det värsta jag varit med om. det tog mycket lång tid för mig att orka komma tillbaka , men jag började tänka att pappa hade det bäst som fick sluta sitt liv här på jorden. min pappa hade aldrig klarat att ligga på långvården som ett kolli.Minnet av min pappa och sorgen efter honom fanns alltid kvar. Jag väntade många gånger på att min pappa skulle höra av sig till mig från andra sidan, var helt säker på att jag skulle få se honom. men nej det gjorde jag inte. men jag kom ofta på mig själv att säga saker som jag aldrig sagt förrut, som han alltid sa.,
4 år senare så satt jag då på samma begravningsbyrå och skulle ordna min sons begravning, livet förändrades radikalt på en sekund. för helvete ,inte mitt barn. en förälder ska inte mista sitt barn, jag kämpar och kämpar , tar mig upp ett steg , ramlar ner två. men jag andas fortfarande i denna värld , och försöker kravla mig vidare.
Sorg har många sidor, . jag kan förstå sorgen efter ett älskat djur, jag kan förstå sorgen efter en vän, en förälder och mycket mycket mer.Men för mig har sorgen efter mitt barn, gjort mig till en annan människa.Jag skall leva mitt liv utan ett av mina ögonstenar, och det är förbannat svårt.Folk talar om för mig att livet måste gå vidare, det hade Marcus velat, tänk på de andra barnen.Men ser de inte hur jag kämpar.Nej människor tror att det är bara att sträva på här i livet.
Min sorg efter mitt barn, har haft ett fruktansvärt pris, för hela min familj. Jag är förändrad , men jag försöker gå vidare på mitt sätt.Jag behöver inga pekpinnar från människor som inte förstår. Att sörja sitt barn , det tar lång , lång tid. det tar hela livet.

älskar och saknar dig Marcus . puss och kram från mamma