Mina älsklingar/ att leva vidare utan sitt barn

Jag älskar er Sanny och Honey.

Ni är mina bästa vänner, så många tårar jag gråtit i era pälsar, så många gånger ni funnits där och slickat bort mina tårar, så många gånger ni hört mina ångestfyllda skrik i skogen, så många gånger ni legat på natten vid Marcus grav och gråtit med mig. Ni har funnits för mig i min sorg. Jag älskar er så mycket.

Sanny föddes den 16 december 2000. Jag var själv med vid hennes förlossning. Jag skulle inte ha någon hund , men sju veckor senare lånade jag hem henne , och hon stannade hos oss. Marcus blev hennes älsklingshusse, hon var med honom överallt och det var en villkorslös kärlek mellan dem

Marcus sa alltid att hans tjej johanna och han skulle ha en valp av Sanny , och hon skulle heta Honey, som han alltid kallade sin johanna för. Jag jobbade och vi turades om att sköta Sanny, så jag sa inga valpar, det går inte.

Den 7 oktober 2002 så dog Marcus och vårt helvete började. Jag och Sanny satt på nätterna vid graven och hon grät och ylade tillsammans med mig. Jag vet att hon visste om att henne lillhusse var död.

Vi bestämde ganska snart, i familjen att vi skulle para sanny för att få något annat att tänka på. och den 16 juni 2003 födde hon 9 valpar. en av killarna dog , men fyra flickor och fyra pojkar klarade sig. Jag döpte genast den lilla flickan som var mest lik Sanny till honey. Jag skulle inte behålla henne. Men Marcus gav mig ett otroligt tecken och jag tog den lilla i handen när hon var 16 dagar gammal och sa till henne , du stannar hos oss. Hon , lilla virrpannan har gett oss så mycket glädje

Jag brukar säga ju mer jag lär känna människorna , ju mer älskar jag mina hundar, de är med mig överallt

till och med på en roddtur i båten

 Tack för att ni finns tjejer