Ängeln / att leva vidare utan sitt barn

     

                              ÄNGELN

En ängel kom och pratade med mig, jo, det hände alldeles här,
hon frågade om jag ville följa med till en annan värld.

Hon talade så vackert och hon såg så vacker ut,
hon sa att den andra världen såg så annorlunda ut.

Hon talade om kärlek, om tillit och om tro,
hon berättade om vackra ting som i den andra världen gror.

Jag kände lust att följa med och till ängeln sa jag:
- Så hur fort kan vi gå, säg mig hur fort kan det gå?

Då tittade hon så ömt på mig, hon log när hon sa:
- Vi ska inte åka någonstans, det är här du ska vara.

Men öppna upp ditt hjärta och släpp ditt inre ut,
då minskar snart din smärta och du ska finna till slut.

Att den andra världen den finns inom var och en
bara man öppnar dörren, sa ängeln och flög hem.

av Maria Tafvelin - Ska jag våga berätta

Finns det ett liv efter döden del 6/ att leva vidare utan sitt barn

              

DEL 6

För ca 30 år sedan så dog min älskade kusin i en olycka. Jag sa alltd när jag var liten att jag hade tre storebröder, fast jag bara hade en biologisk så var mina två kusiner, mina bröder. De var alltid hemma hos min mamma och pappa och jag älskade dessa roliga killar som var fulla av upptåg. Det var en stor sorg när min ene kusin dog 39 år gammal, i en olycka , där han fick ström genom hela kroppen.

denna fruktansvärda begravning, där han efterlämnade två tonårsbarn och sin fru. Jag bodde vid denna tiden i en annan stad, men när jag åkte hem till min hemstad, så brukade jag gå till hans grav.

10 år senare dog en av mina bästa vänner i en hjärntumör och även då var jag med på begravningen.

När min Marcus varit död i ca två år så fick jag en måndag, bara en känsla att jag skulle åka till min kusins grav och min väns grav dagen där på. De låg inte så långt ifrån varandra , men på två olika kykogårdar.

Jag köpte varsin fin blomma och åkte först till min kusins grav, som jag nog inte besökt på 10 år. Det första jag tänkte när jag kom fram var, så fint min faster och farbror har det på graven fortfarande fast det gått så länge. När jag också såg att min kusin hade exakt likadan gravsten som min Marcus, så tyckte jag det var underbart.

Vi hade valt samma gravsten till våra barn, med så många års mellanrum.

det var flera tända ljus och fina buketter på graven, och jag satte min

bukett på graven, och jag satte min blomma och tände ett ljus.Nu såg jag på datumet och såg att min kusin hade fyllt 60 år dagen innan, alltså på måndagen , det var därför det var så mycket tända ljus. Satt en stund och pratade med honom , och körde sen i väg till nästa kyrkogård, där min vän låg. Jag satte min blomma och tände mitt ljus och jag blev helt chockad när jag såg att han skulle fylla 60 år dagen efter på Onsdagen. Hur hade jag kunnat passera in att besöka två gravar, där den ene fyllde 60 år på måndagen och den andra 60 år på onsdagen och här stod jag då på tisdagen. Ja inte är det en tillfällighet, utan jag är säker på att det var ett tecken från både min kusin och min vän, att nu får du åka till våra gravar för vi fyller 60 år.

 

                                  

 

HJÄLP / att leva vidare utan sitt barn

Förstår inte vad jag gör för fel, när jag skall lägga in favoritbloggar. Lyckades i början lägga in två stycken. Men när jag trycker på redigera och sen skriver in länkarna och sen ok, så kan jag sen inte trycka på spara. Kan det vara någon inställning som jag inte gjort. Som det är nu så får jag klistar in mina favoritbloggar i word och hämta dem där. Någon som kan hjälpa mig?

Finne det ett liv efter döden del 5 / att leva vidare utan sitt barn

                 

DEL 5

När min Marcus dog, så började det hända saker, som jag aldrig varit med om. Kanske var det så att jag öppnade mina sinnen och tog i mot budskap från min son. Först började jag tro att jag höll på att bli schitzofren, Jag trodde på allvar att jag blivit så sjuk i min sorg att jag skulle få tillbringa resten av mitt liv på ett mentalsjukhus, instängd i en tvångströja , gungande på en stol. Men snart förstod jag att det var min Marcus själ. och jag tror att den första tiden, så förstod han inte att han var död, utan var i vårt hem och gjorde en massa saker. Jag berättar inte dessa saker, för som jag skrivit innan så finns en del i min bok TILL MINNE AV MARCUS.

Ibland kom Marcus till mig i mina drömmar , och ju mer jag läste om livet efter detta och ju mer jag öppnade mig, så förstod jag att våra möte var i mina drömmar. En natt kom han till mig, han såg så lycklig ut, där han stod framför mig och han berättade att han ville att jag skulle skriva en bok till minne av honom, men jag var tvungen att köpa en ny data först. När jag vaknade, så förstod jag vad jag måste göra. jag ringde till min bror, som har data affär och berättade. Fixa en data till mig, jag kommer senare i dag, jag måste få betala den sen. för det här måste jag bara göra. Min bror trodde säkert att det helt slagit slint i mitt huvud, men han sa inget och några timmar hämtade jag min nya data, och boken Till Minne av Marcus började. Att boken skulle heta just så, ja det hade ju Marcus informerat mig om från andra sidan. När boken var klar, så visste jag ju inte riktigt hur jag skulle göra. En dag gick jag på stan och träffade en gammal vän , som jag inte träffat på 10 år. Han kramade om mig och beklagade min sorg och berättade att han och hans fru läst om mig i tidningen. Vi började prata och jag berättade om min bok. och han jobbade på ett förlag. han gav mig addressen och dagen efter satt jag på chefens kontor och disskuterade om min bok, En tillfällighet? Nej, Nej, det var Marcus som såg till att vi skulle träffas.

Jag tog ett stort lån för att trycka upp mina böcker och jag var inte ens nervös att det inte skulle gå bra. Den 13 oktober på Marcus systers och lilla prinsessas födelsedag , så stod jag och hämtade mina böcker på förlaget.Var det också en tillfällighet, NEJ. Chefen berättade hur de gråtit när de läst min bok. stora starka män hade gått runt med tårarna trillande ner för kinderna. Det var en konstig känsla. Mitt livs mardröm hade blivit en bok, på grund av att min Marcus gav mig budskap från andra sidan.

Dagen efter packade jag och min dotter lådor med böcker i bilen och körde till Stockholm , där vi skulle närvara vid en stor träff med föräldrar som mist sina barn.I stockholm träffade jag också Sven Wolter, som köpte min bok.

Jag har sålt massor med böcker här i Sverige, Usa, norge och finland. lånet är betalt, och allt har gått så bra. Min älskade marcus vägledde mig från andra sidan. och jag är så tacksam att min bok har fått så många människor , att lära känna min fina underbara son. och han fortsätter från andra sidan att nästla sig in i människors hjärta, precis som han gjorde här på jorden.

TACK MIN ÄLSKADE MARCUS

för att din starka själ hjälper mig från andra sidan

Du finns alltid i mitt hjärta min älskad pojke

TRON ÄR OFTA DEN SOM GER EN STYRKA

 

 

Sagan om den gamla själen / att leva vidare utan sitt barn

Tänkte att jag kan ju inte bara skriva bloggar om livet efter döden , så jag avslutar min blogg i kväll med en mycket vacker liten saga

                    

Sagan om den gamla själen

Det var en gång en gammal, gammal själ som hade levt många, många människoliv
på jorden och nu nästan var färdig med sin tillvaro som själ också. Ja, snart
skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som
uppfyller Evigheten.

För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet
mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa
vännerna hade gett sig av. Den gamla själen kunde se dem där nere på jorden,
hur de uppfyllde var sin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar
av alla de slag.

- Jag vill dit, sade den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion
glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.
- Men din tid till Sammansmältningen är så kort, varnade Vakten. Visst kan du
ge dem glädje men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig
sorg när du lämnar dem.
- Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket
glädje att den kan hjälpa dem över sorgen sedan.
- Så låt det få bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla själen.

Då fick ett människopar på jorden det barn som de så länge hade önskat. Det
var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag hon föddes. Den
ogrumlade glädje som människor känner när deras själar träffas och med
förtjusning känner igen varandra från Evigheten.
- Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla
själen i den lilla flickan.
- Tiden är kort men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen.

Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro
hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden. Inte
varandra, inte ens oss själva. Allt kommer att tas ifrån oss, allt vi bär på,
alla kära omkring oss och slutligen även vårt liv och kropp.

Men flickebarnet växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana
tankar. Pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen
fick leva sin sista tid precis som den hade önskat. Men tiden var kort, även
med människors mått var den kort. Och stunden kom då Sammansmältningen skulle
ske. Den gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till
ceremonin och måste lyda.

För människorna såg det ut som att flickan fick en plötslig död. Deras sorg
blev oerhörd, just som Vakten hade sagt. Men eftersom allt de kunde minnas av
sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som
den gamla själen hade förutsagt.

Och därför, istället för att låta de gamla själarna bara sitta av sin sista
lilla skvätt i tomrummet blev det i fortsättningen sed i Evigheten, att skicka
dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen,
sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft
att uthärda och så småningom vända till något gott.

Ur boken "Jag saknar dig, jag saknar dig" av Peter Pohl

Finns det ett liv efter döden del 4 / att leva vidare utan sitt barn

               

                                                          DEL 4

Jag kommer att hoppa lite i mina inlägg i årtalen. Denna händelse har jag inte berättat för många. Kanske är det för att jag i många år levde i en stor skuld och i ett stort varför, jag inte förstod vad som skulle hända

Jag var 19 år ,bodde i en fin lägenhet och hade ett fast jobb på en restaurang , där jag arbetade mycket och träffade många människor. Jag hade många vänner , och på den tiden var man ute och festade ganska ofta med sina vänner. men jobbet fick aldrig bli lidande. Jag älskade mitt arbete.Jag umgick väldigt mycket med killar, det var dessa som blev mina bästa vänner. de var raka, ärliga och snackade inte skit, och det passade mig bäst.

Janne var en av mina bästa vänner, en vacker pojke med ljust lockigt hår, klara blåa ögon och långa svarta ögonfransar.Vi hade mycket roligt ihop och många var de kvällar vi satt i min lägenhet, delade en flaska vin och bara pratade om livet.

En kväll ringde Janne på min telefon, på den tiden fanns inga mobiler, så han ringde på min hemtelefon från en telefon automat. han ville komma upp och prata en stund.

Visst sa jag, och efter en stund kom han. vi delade en flaska vin och satt som vi brukade och pratade och skrattade. Vid tolv tiden sa jag att jag var tvungen att gå och lägga mig för jag skulle börja jobba tidigt på morgon. Vi stod i min hall och kramade om varandra, och sa då ses vi i morgon. Jag minns att jag fick en puss på kinden, och jag kan inte komma ihåg att janne någonsin gett mig en puss på kinden. jag gick och lade mig, upp och jobbade dagen på, jobbade länge och hem och bara somnade. dagen efter var jag ledig och tog en runda på stan, och såg då en av jannes och min bästa kompis stå vid vägen. jag minns att jag stod på ena sidan övergångsstället och han på det andra. På den tiden fanns det ingen lag att bilarna skulle stanna, så vi stod där vid varsin sida om vägen. jag såg i hans bruna ögon och tyckte han såg så ledsen ut.

Han kom över på min sida. tittade mig i ögonen och sa "Janne är död"

Jag förstod inte? inte min janne?

Janne hade tagit livet av sig. han hade gått från min lägehet, gått hem till sin bil och gasat ihjäl sig.

Så många gånger jag undrat under åren lopp Varför märkte jag ingenting?Hur kunde han göra så mot mig? jag var ju den sista som såg homom i livet ? och varför gjorde han det?

Det har inte gått en dag under alla dessa år som jag inte tänkt på min Janne. i dag förstår jag att han hade redan bestämmt sig och jag är så tacksam för att det var mig han valde att tillbringa sin sista kväll med, och jag förstår också i dag att pussen på kinden var ett budskap från honom att han älskade mig som sin kompis.

Älskade fina Janne, fast det gått 30 år så är du fortfarande min bästa vän och jag glömmer dig aldrig. Tack för de fina roliga åren vi fick tillsammans

 

Finns det ett liv efter döden del3 /att leva vidare utan sitt barn

                  

                                               DEL 3
Visst har väl många av er känt på sig saker, kanske har ni tagit det med en axelryckning. Jag gör inte det, Jag tror inte på tillfälligheter långre.
Vet inte om ni minns Maj Fant, programledaren som dog för 15-20 år sedan i den fruktansvärda sjukdomen ALS. In i det sista satt hon i tv och gjorde sina interjuver med människor. En otrolig kvinna.
År 1997 insjuknade min älskade pappa. Det togs massor med prover på honom , och ingen visst vad det var. Min pappa sa hela tiden , bara det inte är cancer. Jag är ingen läkare och har aldrig jobbat på sjukhus, men ändå fick jag hela tiden upp i huvudet att det var ALS, som han led av. Jag vågade inte berätta något till någon annan än min svägerska. Och jag minns när jag stod på sjukhuset i en telefonautomat och ringde henne och sa, "Jag är säker på att det är ALS". Jag hoppades ju av hela mitt hjärta att jag skulle ha fel.
i oktober 1997, skadade en av mina söner sitt öga på hennes& Mauritz och fick ligga på sjukhuset. Både jag och min son och min pappa låg samtidigt på sjukhuset, så vi var tillsammans nästan dagligen. Det togs massor med prover och han fick också åka till Lund.
Så kom då dagen vi skulle få reda på beskedet. Det var jag och min mamma, min pappa och jag hade min lille son med mig. Vi satt i ett rum och bakom ett stort skrivbord satt läkaren. Jag var livrädd, för jag visste vad läkaren skulle säga.När han berättade att min älskade pappa led av ALS och hade 1-10 år kvar att leva, så var det något som kramade om mitt hjärta.Jag blev så fruktansvärt arg, så hade jag inte haft min son i knäet, så hade jag slängt det stora skrivbordet över läkaren. Det var hela tiden mina tankar. För jag blev så jävla arg.
Hur kunde jag veta?
MIn älskade pappa blev sämre och sämre och vi förstod alla att han inte skulle leva så länge. Den 28 Mars 1998 somnade min älskade underbara pappa in. Min stora förebild, min tvillingsjäl, min starka, känsliga roliga pappa. En del av mitt liv var slut. För det var den människan som var min stora idol, och jag blir överlycklig och stolt när folk säger, åh vad du är lik din pappa i både sätt och utseende. Han var min tvillingsjäl, och jag vet att han trodde på att det fanns en bättre värld.
ÄLSKADE PAPPA
DET ÄR SNART 10 ÅR SEDAN DU LÄMNADE DENNA VÄRLD,DU FINNS ALLTID I MITT HJÄRTA, OCH JAG ÄR SÅ TACKSAM ATT DU FANNS OCH HÄMTADE MARCUS, DITT ÄLSKADE BARNBARN, NÄR HAN KOM UPP TILL ÄNGLARNAS STAD.

                 

Finns det ett liv efter döden del 2 / att leva vidare utan sitt barn

                                              DEL 2

                             EN OTÄCK HÄNDELSE

Detta jag nu tänkte berätta är en konstig och väldigt otäck upplevelse som jag var med om när jag var en 7-8 år. En upplevelse som varken jag eller min mamma någonsin kommer att glömma.

Min mamma hade börjat arbeta på en stor fabrik, efter att varit hemma fru i många år. Hon träffade där många nya vänner , och en dag frågade hon mig om jag ville följa med hem till en av hennes arbetskamrater. allt sådant tyckte jag var kul, att få lära känna nya människor. Kvinnan hade två pojkar om hon hade något mer barn minns jag inte.Vi satte oss i mammas röda folkvagn och körde. Arbetskamraten bodde en bra bit från vår stad och mitt inne i skogen och jag minns att det var väldigt kusligt att köra där, för det var bara skog.

Vi kom hem till dem och jag kände bara ett stort obehag för den ena pojken. Jag blev rädd för honom och ville absolut inte leka med honom. Jag satt bredvid min mamma vid fikabordet, och ville bara därifrån, jag ville bara hem.Min mamma var lite småirriterad på mig och jag vågade ju inte säga rakt ut att jag tyckte det var ett otäckt hus och att barnet gav mig en stor rädsla.

Efter några timmar i detta huset, så var jag överlycklig att min mamma lyssnade på mitt tjat, så vi satte oss i bilen och åkte hemåt på den otäcka skogsvägen. Helt plötsligt ser vi en figur i strålkastarljuset, i lång mörk dräkt och kåpa över huvudet. Vi vet båda vad vi sett och jag minns så rädd jag var, mannen bara försvann och fast jag tittade både bakåt och framåt så var han helr försvunnen. Än i dag fast det är över 40 år sedan så minns både min mamma och jag denna händelsen och vi vet vad vi såg.

Jag följde aldrig mer med till huset och jag ville aldrig mer i mitt liv träffa denna pojken, som jag blev så fruktansvärt rädd för.

Min mamma fick senare ett nytt jobb och bekantskapen med arbetskamraten rann ut i sanden.

Åren gick och jag fick barn och flyttade från staden, och en dag fick jag ett telefon samtal från min mamma. Ett samtal som jag blev otroligt äcklad och rädd för. Denna pojken som jag hade varit så rädd för och som gett mig så otäcka känslor hade dömts till 10 års fängels för att han mördat flera flickor.

Min fråga var, märkte jag detta? varför blev jag så rädd för en människa jag aldrig träffat? och vem var mannen och varför såg vi honom just där?

jag har min egen tolkning av denna händelse, och med åren har jag lärt mig att lyssna och använda min magkänsla. känner jag ett obehag i magen, ja då gör jag inte vissa saker.

 

 

Finns det ett liv efter döden? / att leva vidare utan sitt barn

                   

Finns det ett liv efter döden ?

Denna vecka kommer jag att ha lite artiklar om livet efter döden.

Finns det ett liv efter döden?

Här tror vi alla olika, och för mig är det viktigt att respektera varandras åsikter. Jag vill inte pracka på min tro till någon, för min tro är min egen. Hoppas att mina artiklar kan få igång en liten debatt, för det hjälper mig att få höra vad ni andra har upplevt i era liv.

Jag kommer att berätta olika saker som jag varit med om i mitt liv, jag kommer där i mot utlämna saker som jag skrivit om i min bok TILL MINNE AV MARCUS.

www.tillminneavmarcus.dinstudio.se/

Jag skriver dessa berättelser som jag upplevt, från min egen syn. Här kommer jag att utlämna mig själv. Finns en stor risk att några som läser min blogg, tycker att jag är helt knäpp, men den risken tar jag. Det bjuder jag er på och som sagt vi kan inte älska och tycka om allas åsikter.

Jag föddes 1958 i ett arbetarhem,min själ var fri, och jag tänker ofta på lejonet Elsa " född fri", så kändes det också för mig.Mina föräldrar var underbara föräldrar som verkligen gjorde allt för sina två barn. Min pappa var min stora kärlek, för jag visste att han förstod mig.I tysthet kan jag ännu se hans blick , när jag berättade mina otroliga historier för honom. En blick av kärlek och stolthet att hans dotters själ föddes fri.

Tidigt drömmde jag saker, om döden, begravningar och människor som jag inte visste fanns.Detta gjorde mig rädd. I tonåren gjorde jag revolt och var väl inte guds bästa barn. Men jag tror och vet att jag många gånger hade mina änglar med mig, jag kände att det var något runt omkring mig som jag inte kunde se eller förklara.Ofta gjorde det mig rädd, men idag vet jag att det fanns en plan för mig.

1982 födde jag mitt älskade barn. den kärleken som jag kände hade jag aldrig i hela mitt liv känt, och när jag första gången höll honom i mina armar så lovade jag honom att alltid finnas för honom.Han var ett lugnt och snällt barn och jag älskade honom av hela mitt hjärta, ändå fanns det en känsla som jag inte förstod, en känsla av att jag inte skulle få behålla honom. När han var 12 år berättade jag för första gången om min oro för en vän.Att jag var så rädd att något skulle hända , så jag inte fick ha honom kvar hos mig.Ett halv år efter Marcus död berättade min vän för mig om orden som jag uttalat då när han var 12 år. Ja den känslan hade jag kvar, och jag tror i dag att min själ var förberedd på att jag skulle mista honom.

Jag minns så väl när polisen och prästen kom hem och ringde på min dörr den 7 oktober 2002. När jag öppnade så visste jag redan att min Marcus var död.

Jag har träffat många föräldrar under årens lopp som liksom jag mist sina barn, och flera har berättat om samma känsla som jag haft.

Är det så att personer som är väldigt känsliga kan känna saker mer än andra?

Jag vet ju att min och Marcus själar är sammansvetsade för alltid, det är ju därför jag känner så starkt att en stor del av mig själv är borta.

Hoppas med mitt första inlägg få igång en liten debatt om livet på andra sidan.

För mig är " Tron den som ger mig styrka "

Sparvöga / att leva vidare utan sitt barn

Har varit och jobbat i dag och när jag körde hem så lyssnade jag på denna låten på radion. så länge sedan jag hörde den. Tänker på min vackra dotter, min vackra kvinna med sina bruna ögon, min ödmjuka dotter med ett rent och vackert hjärta. vad jag älskar mina barn. Så mycket smärta de fått utstå när de miste sin bror.Dessa underbara barn med så vackra hjärtan. Mina ljus i mitt mörker.

 Nu ska jag ta en lång runda med hundarna, sen skall jag lägga mig och läsa min underbara bok som jag fått av min bloggvän, för att hjälpte henne med råd och tankar när hon skulle ge ut sin bok. Jag fick ett gratis exemplar som tack för hjälpen, Och boken har fångat mig så otroligt mycket, så jag låg till halv fem i går morse och kunde inte sluta.

Härligt med böcker där personen ifråga skriver ut sina känslor direkt från hjärtat och verkligen bjuder på sig själva och sitt skrivande. Då är jag fångad

god natt alla kram från marie-anne

Till Minne Av Linnea/att leva vidare utan sitt barn

I dag vill jag tända ett ljus för Linnea Persson, dotter till min fina, goa och underbara vän Catarina. Vi träffades när våra barn lämnade denna jorden och har tillsammans genomlidit denna mardrömmen, men också gett varandra styrka att leva vidare på jorden i tron på en andlighet att vi en gång möter våra barn igen.

                 TILL MINNE AV LINNEA PERSSON

                                 

                              1988-10-19-2003-01-27

                        

Denna dikten har jag skrivit och tillägnat catarina och Linnea, den dagen som Linnea skulle fyllt 18 år

                                 

Fjärilen och jag

I skogens djup

Jag söker mig ut

För att finna lite ro

i min sargade själ

I skogens tystnad

hörs stilla fågelsång

och det daggvåta gräset

glittrar i solens sken

Jag vänder mitt ansikte

mot himlen den blå

och andas djupt in

av skogens andliga atmosfär.

Så kommer den vackraste

fjäril jag sett

Så kittlande och stilla

den intar min hand.

Dess vingar lyser mot mig

i de vackraste färger,

jag aldrig har skådat

och då vet jag.

Den vackraste fjäril

jag någonsin sett

kommer från själarna

eviga plats.

Den kommer med

en kärleksfull hälsning

och fyller min sargade själ

med ett lugn och en ro.

Stilla, så stilla

sitter vi där,fjärilen och jag

I ett budskap av kärlek

i skogens tysnad.

Så lyfter den vingarna,

tittar på mig

och flyger så högt

upp i himlen den blå.

Ett tecken av kärlek

fyller min själ

för jag vet att du finns

så nära, så nära.

Skriven av Marie-anne Thörnström

mamma till Marcus 82-02

den 18 / 10 -2006

tillägnad Catarina och Linnea

Till min Marcus/att leva vidare utan sitt barn

I dag har jag ju suttit framför datan nästan hela dagen, lyssnat mycket på musik och just musiken har varit en självklar sak alltid i vår familj. Hittade en fin låt och ännu härligare var det att min idol Jon bovi sjöng den. I dag tillägnar jag den till min vackra son Marcus, som för alltid finns i mitt hjärta. Kärleken är starkare än döden ( Olle Bergmans ord) som jag lånar i dag

För precis så är det, fast mitt barn inte finns kvar längre här på jorden, så är min kärlek till min son precis lika stor. Den är som en blomstrande sommaräng, en varm solstråle och för alltid så stor så den räcker upp till min son i hans evighet. Älskar dig marcus in i din evighet.

För fyra år sedan gjorde jag ett vackert halsband i gild, med Marcus foto inpräntat och texten på baksidan lyder."Älskar dig in i evigheten"

Till min Marcus - Always on my mind

hoppas att du hör den upp till änglarnas stad

vilka röster/ att leva vidare utan sitt barn

Dessa underbara syskon som sjunger som de kommer från en änglakör. Jag älskar The kelly family.

Nu har jag suttit länge framför datan i dag, så nu skall jag gå och ta ett bad och  tända levande ljus . För mig är vatten en lisa för själen. jag älskar att simma ut i havet och i sjön och bara känna mig fri

Taggtråd i mitt hjärta/att leva vidare utan sitt barn

Som sagt läser jag ju mycket dikter, och som jag skrivit innan så skall en dikt för mig fånga mig i första raden och det skall märkas att man skriver direkt från sitt eget hjärta.Inte från andras. Jag har många fina vänner som jag lärt känna genom årens lopp. Många är föräldrar som mist sina barn. En kvinna som har betytt mycket för mig, miste sin dotter genom mord året innan Marcus dog.Hennes dotters vän skrev en diktbok om sorgen efter sin älskade vän

vill dela med mig av en underbar dikt från diktboken som jag rekommenderar
Taggtråd i mitt hjärta av Yamile Lindgren.

I ett hjärta Finns det många pärlor
minnen, skratt,drömmar och tårar.
I mitt hjärta hörs fortfarande ditt skratt,
där ryms min historias tårar
och där Finns Mina framtids Drömmar.
I mitt hjärta Finns minnet av dig bevarat,
en värdefull pärla.

yamile Lindgren

underbar diktbok, dikterna går rätt in I hjärtat på en

en lessen pojke/att leva vidare utan sitt barn

Gud går runt med barnen på de vackraste ängarna bland alla de vackra
blommorna. De lyssnar på den vackraste musiken och fågelsången. Alla
är lyckliga och det fattas ingenting för dem. De saknar inte sina mammor
och och pappor och syskonen. De vet att alla deras kära kommer till dem
snart och de få träffa alla sina kära. Och de har ju redan fött träffa
många av deras kära som hade gått dit före dem och väntade på dem.
Barnen har nya vänner och de är lyckliga. Alla har ett levande ljus i
handen.

Helt plötsligt ser Gud en pojke, som sitter ensam och ser ledssen ut.
Hans ljus brinner inte. Gud går till pojken och frågar honom, varför han
inte är med de andra barnen. Gud undrar, varför hans ljus inte brinner.

Pojken svarar Gud: Mitt ljus släcks av mammas tårar och jag är ledssen
för att min mamma, som är kvar på jorden saknar mig så mycket, att hon
bara gråter. Min mamma förstår inte, att vi har det så underbart här
uppe och att hon inte behöver vara orolig för min skull.

Mina barn, ni är mina ljus i mörkret/ att leva vidare utan sitt barn

Mina älskade barn. jag har fyra fina ungdomar här på jorden som betyder allt för mig. Sorgen har gjort oss till en stark och sammanhållande familj. Syskonen är så tajta med varandra och så rädda om varann och finns alltid där för varandra.

Har stekt massor med köttbullar i dag till fyra hungriga barn, ja små barn är de ju inte längre, det är ju tre vackra unga män och en otroligt vacker kvinna.

De är mina ljus i mörkret och betyder allt för mig. Jag älskar dessa roliga ungar, för de får verkligen en till att skratta, när de helt plötsligt bara ställer sig och sjunger en sång och mimar tillsammans. Sitter här och ler för mig själv och är så tacksam att vi alltid skämtat, skojat, skrattat och sjungt i min familj

Nu skall jag snart gå och lägga mig och fortsätta läsa min fina bok som jag fått av en bloggvän. Jag hjälpte henne med lite råd när hon skrev sin bok, och nu när hon fått ut sin bok så fick jag en. Det är en varm och fin bok som jag hade svårt att lägga i från mig i går när jag började läsa den. Ska rekommendera den här när jag läst färdigt den.

god natt alla

kram från marie-anne

Jag bara älskar honom/ att leva vidare utan sitt barn

Jag älkar honom och hans musik. Just denna låten är en av mina stora favoriter

Mysdag hemma/ att leva vidre utan sitt barn

Vilket väder här i Skåne, regn och storm. Tog bilen innan och åkte ut till min lilla skog, för att hundarna behöver rastas. Men mina damer är två fina damer, så när de gjort sina behov, står de med tiggande ögon och ber mig släppa in dem i bilen igen.

I dag samlar jag alla barnen, brukar göra det på fredagar för att vi skall äta en god middag tillsammans. I dag är det beställt hemmalagade köttbullar, potatis, brunsås och lingon. Två av barnen bor ju fortfarnade hemma, medan de två andra bor i egen lägenhet. I kväll skall jag och dottern ha en myskväll, sitta och titta på inspelade program och bara mysa i soffan.

kram från marie-anne som nu skall ge sig på och fixa länkar till bra sidor som jag vill besöka och försöka lägga in dem i min sidokolum

var blir mina kommentarer av ?

alltså jag har faktiskt lite problem här på metros blogg. jag får mejl att jag fått kommentare , men när jag går in på min blogg finns de ej där. Jag har också problem med att lägga in länkar på min sidokolum. kontaktade metro om hjälp, men fick tyvärr inget svar,

vet inte vad det är för fel. önskar er alla en god natt för nu hör jag att min sköna säng skriker efter mig. avslutar min blogg i dag med en rofylld bild kram

           

Tron är ofta den som ger en styrka/ att leva vidare utan sitt barn

Tron är ofta den som ger en styrka, så sjöng Björn Afzelius i låten tusen bitar på Marcus begravning. Jag älskar hans texter och Marcus lyssnade också gärna på honom.

Min tro är att Marcus finns i änglarnas stad,där borta i evigheten, att han är lycklig och har det bra. När jag har kontakt med honom , så ser jag en vacker man som skrattar och är lycklig. Han har hjälpt mig så många gånger från andra sidan, så jag vet att själen lever vidare. En dag ses vi igen han och jag. den dagen då jag tar mitt sista andetag , så är det han som kommer och möter mig. vi kramas och han säger till mig, välkommen hem mamma

MIN SON ÄR DÖD/ att leva vidare utan sitt barn

  

många föräldrar som mister sina barn skriver dikter, och en av mina fina vänner Marianne, vars son Micke blev mördad är en kvinna som verkligen kan skriva ut sin sorg från djupet av sitt hjärta.För mig skall en dikt fånga mig direkt i första raden, och det skall märkas att dikten kommer från ens innersta. Kommer att lägga ut flera av hennes dikter här

          

  

Min son är död

Döden delade mitt liv

i ett före och ett efter

den natten slogs allt sönder

Min son är död

Varje dag saknar jag honom

det som inte fick ske, skedde

det som inte fick hända, hände

Min son är död

Tiden har lagt sig som en hinna

över smärtans öppna sår

som förr blir det aldrig

Min son är död

Livet har förändrats

ingenting är självklart

ingenting är helt

Min son är död

skriven av Marianne Valladolid

mamma till Micke 72-01

TACK Marianne för allt vackert du delat med dig under årens lopp, till oss föräldrar som mist sina barn

Det är svårt att göra rätt/ att leva vidare utan sitt barn

DET ÄR SVÅRT ATT GÖRA RÄTT

Om du säger till mig "Hur mår du?"
med sympati och medkänsla i din röst,
så svarar jag "Jag mår bra",
därför att prata om min förlust med dig idag
är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar,
så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är för rädd för att det du säger
ska göra mig ledsen.
Det är svårt att göra rätt.

Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",
så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar du att jag ska säga?
Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"
Men jag gör det inte,
för jag vill inte bli upprörd idag.
Inte inför dig.


Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att du bryr dig.
Tack för att du försöker hjälpa.
Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

Om du inte vet vad du ska säga till mig
så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.
Om du ser mig le eller skratta,
tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.
Det har jag inte,
det kan jag inte,
och kommer aldrig att göra.


Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad du menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.
Om du träffar mig och tycker
jag ser upprörd eller ledsen ut,
så har du antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig,
eller någon händelse har utlöst
en våg av sorg inne i mig.


Om du inte säger någonting
så tror jag att du inte bryr dig,
men om du skulle säga något,
kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag säger nej.

Det är svårt att göra rätt.


Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver dina försök,
hur små eller banala du än tycker att de är.
Jag behöver dina tankar.
Jag behöver dina böner.
Jag behöver din kärlek.
Jag behöver din envishet.
Jag behöver allt detta,
men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen
är borta för evigt,
och det sörjer jag också.

Det är svårt att göra rätt

Janne Morén

fick ett underbart mejl/ att leva vidare utan sitt barn

På denna länken kan du gå in och läsa mer om min bok som nu sålts i fyra länder, I Sverige, Usa, Norge och Finland

www.tillminneavmarcus.dinstudio.se/

För ett tag sedan fick jag ett underbart mejl från en kvinna, tänk att min självbiografi TILL MINNE AV MARCUS- en bok om att mista en älskad son läses av så många människor. jag är en stolt författare till min bok, som min marcus ville att jag skulle skriva från andra sidan

Fick ett underbart fint mejl av en kvinna i går när jag kom hem från jobbet, jag har skrivit till henne och hon har gett sin tillåtelse att jag fick använda hennes mejl här på bloggen.

Hej Mari-anne

Först vill jag börja med att beklaga din stora förlust och din stora sorg efter din vackra son Marcus.Jag har själv inte mist något barn, så jag vet absolut inte hur det känns.Men att bara tänka tanken att jag skulle mista någon av mina pojkar, får mig att börja darra i hela kroppen.Det är en otäck tanke, men jag kan plocka väck den, och det kan inte du.Det är inte meningen att man skall mista ett barn.Och jag hoppas att jag aldrig i hela mitt liv får uppleva det.

För två veckor sedan fick jag låna din bok om din son Marcus av en arbetskamrat.Hon har heller inte mist ett barn, men har ändå köpt boken av dig.Vi kom att prata om böcker i vårt fikarum och då började hon att berätta om dig och din fina bok som du har skrivit.Dagen efter så fick jag boken och började läsa den.Mari-anne, jag har läst många böcker i mina dagar, men jag har aldrig blivit så berörd någon gång av en annan människas liv.Jag grät mig genom hela boken.Ditt sätt att beskriva din stora sorg och den stora kärleken som du har till dina barn visade mig vilken otrolig människa du är.Och du skriver så otroligt fantastisk bra. Just dikten brevet från himlen till min älskade mamma gick rätt in i mig och jag vet inte hur många gånger jag läst den, så nu kan jag den nästan utantills.Jag har också hittat din hemsida och din blogg och går nu in på dina sidor varje dag, bara för att läsa vad du skriver.och din fina bok, ja den lånas nu ut till flera på min arbetsplats, och du och din bok disskuteras i vårt fikarum.

Tack käraste Mari-anne för den fina boken du har skrivit om din älskade Marcus. Jag önskar dig all välgång och lycka, och jag hoppas att du trots all sorg får ett underbart och fint liv här på jorden tillsammans med dina fyra barn och din ängel Marcus.

All min heder till dig och en stor kram från Kristina

 

Tack fina kristina för ditt mejl. Blir så otroligt stolt, så jag får gåshud. att min bok nu läses på en stor arbetsplats. Ger dig Kristina en vacker blombukett, för du gjorde min dag verkligen glad med ditt fina mejl TACK

som en bok med blanka sidor/ att leva vidare utan sitt barn

 Som jag väntat
på ett helgon
Jag har väntat så

Som ett smycke
Jag förlorat
och aldrig återfår
Barnet är nyfött
Blottat och bart
Jag skriver utan ord,
I en bok med blanka sidor

Som ett sandkorn
Som en flinga
Alabasterblek
Som en droppe
Faller ljudlöst
När jag inget vet

Hela mitt minne har suddats ut
Och här finns ingenting
utom en bok med blanka sidor.

~ En av Peter LeMarcs underbara texter.

Mina älsklingar/ att leva vidare utan sitt barn

Jag älskar er Sanny och Honey.

Ni är mina bästa vänner, så många tårar jag gråtit i era pälsar, så många gånger ni funnits där och slickat bort mina tårar, så många gånger ni hört mina ångestfyllda skrik i skogen, så många gånger ni legat på natten vid Marcus grav och gråtit med mig. Ni har funnits för mig i min sorg. Jag älskar er så mycket.

Sanny föddes den 16 december 2000. Jag var själv med vid hennes förlossning. Jag skulle inte ha någon hund , men sju veckor senare lånade jag hem henne , och hon stannade hos oss. Marcus blev hennes älsklingshusse, hon var med honom överallt och det var en villkorslös kärlek mellan dem

Marcus sa alltid att hans tjej johanna och han skulle ha en valp av Sanny , och hon skulle heta Honey, som han alltid kallade sin johanna för. Jag jobbade och vi turades om att sköta Sanny, så jag sa inga valpar, det går inte.

Den 7 oktober 2002 så dog Marcus och vårt helvete började. Jag och Sanny satt på nätterna vid graven och hon grät och ylade tillsammans med mig. Jag vet att hon visste om att henne lillhusse var död.

Vi bestämde ganska snart, i familjen att vi skulle para sanny för att få något annat att tänka på. och den 16 juni 2003 födde hon 9 valpar. en av killarna dog , men fyra flickor och fyra pojkar klarade sig. Jag döpte genast den lilla flickan som var mest lik Sanny till honey. Jag skulle inte behålla henne. Men Marcus gav mig ett otroligt tecken och jag tog den lilla i handen när hon var 16 dagar gammal och sa till henne , du stannar hos oss. Hon , lilla virrpannan har gett oss så mycket glädje

Jag brukar säga ju mer jag lär känna människorna , ju mer älskar jag mina hundar, de är med mig överallt

till och med på en roddtur i båten

 Tack för att ni finns tjejer

önskar er alla en god natt/ att leva vidare utan sitt barn

 Har varit och jobbat i kväll igen och kikar bara in en stund på bloggen innan jag skall gå och lägga mig. Avslutar med den vackra bönen på tavlan , som jag alltid läste för mina barn när de var små tillsammans med bönen gud som haver barnen kär. sov gott alla

 till min älskade Marcus , låt mig få drömma vackra drömmar om dig, där du går i din stad , som jag kallar för änglarnas stad. Jag älskar och saknar dig så. all min kärlek till dig tills vi ses igen mamma

Jaget och själen

JAGET OCH SJÄLEN


Två foster instängda i en livmoder samtalar med varandra. För klarhetens skull kan vi kalla dem Jaget och Själen. Själen säger till Jaget: "Jag vet att du har svårt att acceptera det här, men jag tror uppriktigt på ett liv efter födelsen".
Jaget svarar: "Var inte fånig. Se dig omkring. Det här är allt som finns. Varför måste du fundera på något bortom den här verkligheten? Godta din lott här i livet. Lägg dig bekvämt tillrätta och glöm alla de där dumheterna om ett liv efter födelsen".
Själen tystnar ett tag, men hennes inre röst vill inte låta henne vara tyst särskilt länge. "Du, Jaget, bli inte arg nu, men jag har en sak till jag vill säga. Jag tror också att det finns en Mor".
"En Mor!" fnyser Jaget. "Hur kan du komma på något så korkat? Du har aldrig sett en Mor. Varför kan du inte acceptera att detta är allt som finns? Tanken på en Mor är helt idiotisk. Du är ensam här tillsammans med mig. Det här är din verklighet. Fatta tag i den där strängen nu. Kryp in i ditt hörn och sluta fåna dig. Lita på mig det finns ingen Mor".
Själen avbryter motvilligt sitt samtal med Jaget, men hennes rastlöshet får snart övertaget igen. "Du, Jaget", vädjar hon, "du kan väl lyssna utan att fnysa åt allt jag säger. På något vis känner jag på mig att det vi upplever här inne - trycket som kommer med jämna mellanrum, rörelserna som ibland är så obehagliga för oss båda, de nya lägen som vi tvingas in i och den ökade känslan av instängdhet när vi hela tiden växer - att allt det gör oss redo för en värld fylld av strålande ljus, en värld som vi snart ska träda ut i".
"Nu tror jag att du är galen", svarar Jaget. "Det enda du känner till är mörker. Du har aldrig sett något ljus. Hur kan du ens komma på något så vrickat? Rörelserna och trycket som du talar om är din verklighet. Du är en individ, avskild från allt annat. Det här är din livsresa. Mörker och tryck och känslan av instängdhet är vad livet består av. Du får stå ut med det så länge du lever. Hugg tag i din sträng nu och håll dig lugn".
Själen slappnar för ett tag med sedan kan hon inte hålla sig längre. "Du, Jaget, jag har bara en sak till att säga och sedan ska jag aldrig mer besvära dig".
"Okay, får höra då", svarar Jaget otåligt.
"Jag tror att det här trycket och allt det obehagliga vi upplever inte bara kommer att föra oss ut i en värld fylld at himmelskt ljus, utan att vi vid ankomsten dit också får möta vår Mor öga mot öga samtidigt som vi fylls av en extas olik allt annat vi upplevt hittills".
"Du är verkligen galen, Själen. Nu är jag övertygad om den saken."

Ur "Sök ditt inre jag" av Wayne W Dyer



(Jag håller på själen... detta kan inte vara allt)



vad tror du på ?

Till Minne av John Hron/varning fruktansvärd läsning

Vill varna er alla att detta inlägget är fruktansvärt känsligt och rått. Men vi får aldrig glömma och vi måste varje dag påminna oss om våldet, som brer ut sig i vårt samhälle. Unga människor som sparkar ihjäl våra barn

Till minne av John Hron

Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.

Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.

Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?

Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.

Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.

Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.

Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.

De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.

John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.

Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.

Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.

Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.

Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.

Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.

Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.

Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.

Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.

Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.

 

----------------------------------------------- ---------------------------------
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.

1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.

 

Mina varmaste tankar till Johns mamma och pappa.

 

Spruckna drömmar/ att leva vidare utan sitt barn

Spruckna drömmar

Sitter och tänker tillbaka

minnena vill inte lämna mig

Många drömmar har jag tappat på vägen

När sorgen blir för tung att bära,

önskar att jag bara kunde lämna den

Men här står jag nu, ansikte mot ansikte

med mitt blödande sorgsna hjärta

Att få leva vidare, utan mitt barn, är en krossad kärlek och drömmar som gick i kras.

Få kan förstå den smärta, som nu bor inom oss

Inte visste jag att sån smärta överhuvudtaget fanns

Och det mod som jag nu måste finna, har fått mig att inse,

att det finns bara en väg fram.

okänd författare

På min blogg lägger jag ut många dikter, inte bara de jag skrivit själv utan också skrivna av andra.

MIN BOK

www.tillminneavmarcus.dinstudio.se/text_layout_1_T1_R1.htm

I går var jag och min dotter på bio , käkade popcorn och såg we own the night . mycket spännande och lite sorglig. men mycket bra. Så den rekommenderar jag. Ska snart åka till jobbet, så jag önskar alla en trevlig söndag med en vacker blomma

Var finns hon ? att leva utan sitt barn

VAR FINNS HON ?
Var finns den kvinnan, som en gång hade fem levande barn?
Den kvinnan som en gång alltid sjöng för sina barn.
Den kvinnan som lagade mat och pysslade om sina fem barn.
Den kvinnan som målade upp sig,fixade håret och hade fräcka kläder.
Den kvinnan som för det mesta hade ett leende på läpparna.
Den kvinnan som verkligen älskade livet.

Av den kvinnan finns inget kvar

Den kvinnan har fyra levande barn och en ängel,som bor i himlen.
Den kvinnan sjunger inte längre för sina barn.
Den kvinnan fixar inte till sig längre,som hon gjorde förr.
Den kvinnan har ett sorgset drag runt munnen.
Den kvinnan älskar inte livet längre.

Den kvinnans hjärta dog en liten bit, med sin älskade son.
Den kvinnan blir aldrig den hon var.
Något fattas henne,det är hennes son.

Älskar dig in i evigheten Marcus

skriven av Marie-anne Thörnström
mamma till Marcus 82-02 den 28/1-2003

Min bok

www.tillminneavmarcus.dinstudio.se/text_layout_1_T1_R1.htm

Kärleksband

Kärleksband



Starkare än döden

är kärleken , du vet

följer dig där borta

i din evighet



Över tysta vatten

till ett okänt land

efter dig jag sänder

kärleksevigt band



Till din nya hemvist

sträcker bandet sig

ger dig av min värme

skyddar, värnar dig



Ser dig gör jag inte

känner dig ändå

kärleksbandet håller

att varandra nå



Som en länk emellan

våra världar ju

kärleken sig lägger

i det tillsammans nu

Marianne Valladolid

mamma till Micke

mördad 2001

Jag läser många dikter och skriver själv en hel del. Många föräldrar som mister sina barn skriver ut sina känslor genom att skriva böcker eller att skriva dikter. För mig skall en dikt fånga mig redan i första raden och det skall kännas att den är skriven direkt från hjärtat. Marianne är en underbar vän till mig som skrev mycket dikter när hennes Micke blev mördad. Hennes ord kommer direkt från hjärtat och är helt underbara

Tänder ett ljus för Micke och marcus i änglarnas stad

ANDRA SIDAN

               

                                     ANDRA SIDAN


Jag står vid havet. Det ligger ett skepp vid kajen.
Kaptenen låter morgonvinden gripa tag i seglen och skeppet ger sig ut på den blå oceanen.
Det är ett vackert fartyg som är byggt för långa färder.
Jag står och ser på det när det glider i väg ända tills det försvinner som en liten prick vid horisonten.
Just då hör jag att någon vid min sida säger:
Nu har han lämnat oss.
Lämnat oss för vad?
Bara försvunnit ur synhåll för mig. Det är allt. Han är lika vacker och välbyggd som när han lämnade stranden.
Detta att han har blivit allt mindre och tillslut försvunnit är ju bara som jag ser det. Just när rösten vid min sida säger att han lämnat oss, finns det någon på en annan strand som ser honom dyka upp vid horisonten och en annan röst som ropar:
Här kommer han!