Finns det ett liv efter döden ?

            

                                

Finns det ett liv efter döden?

Här tror vi alla olika, och för mig är det viktigt att respektera varandras åsikter. Jag vill inte pracka på min tro till någon, för min tro är min egen. Hoppas att mina artiklar kan få igång en liten debatt, för det hjälper mig att få höra vad ni andra har upplevt i era liv.

Jag kommer att berätta olika saker som jag varit med om i mitt liv, jag kommer där i mot utlämna saker som jag skrivit om i min bok TILL MINNE AV MARCUS.

www.tillminneavmarcus.dinstudio.se/

Jag skriver dessa berättelser som jag upplevt, från min egen syn. Här kommer jag att utlämna mig själv. Finns en stor risk att några som läser min blogg, tycker att jag är helt knäpp, men den risken tar jag. Det bjuder jag er på och som sagt vi kan inte älska och tycka om allas åsikter.

Jag föddes 1958 i ett arbetarhem,min själ var fri, och jag tänker ofta på lejonet Elsa " född fri", så kändes det också för mig.Mina föräldrar var underbara föräldrar som verkligen gjorde allt för sina två barn. Min pappa var min stora kärlek, för jag visste att han förstod mig.I tysthet kan jag ännu se hans blick , när jag berättade mina otroliga historier för honom. En blick av kärlek och stolthet att hans dotters själ föddes fri.

Tidigt drömmde jag saker, om döden, begravningar och människor som jag inte visste fanns.Detta gjorde mig rädd. I tonåren gjorde jag revolt och var väl inte guds bästa barn. Men jag tror och vet att jag många gånger hade mina änglar med mig, jag kände att det var något runt omkring mig som jag inte kunde se eller förklara.Ofta gjorde det mig rädd, men idag vet jag att det fanns en plan för mig.

1982 födde jag mitt älskade barn. den kärleken som jag kände hade jag aldrig i hela mitt liv känt, och när jag första gången höll honom i mina armar så lovade jag honom att alltid finnas för honom.Han var ett lugnt och snällt barn och jag älskade honom av hela mitt hjärta, ändå fanns det en känsla som jag inte förstod, en känsla av att jag inte skulle få behålla honom. När han var 12 år berättade jag för första gången om min oro för en vän.Att jag var så rädd att något skulle hända , så jag inte fick ha honom kvar hos mig.Ett halv år efter Marcus död berättade min vän för mig om orden som jag uttalat då när han var 12 år. Ja den känslan hade jag kvar, och jag tror i dag att min själ var förberedd på att jag skulle mista honom.

Jag minns så väl när polisen och prästen kom hem och ringde på min dörr den 7 oktober 2002. När jag öppnade så visste jag redan att min Marcus var död.

Jag har träffat många föräldrar under årens lopp som liksom jag mist sina barn, och flera har berättat om samma känsla som jag haft.

Är det så att personer som är väldigt känsliga kan känna saker mer än andra?

Jag vet ju att min och Marcus själar är sammansvetsade för alltid, det är ju därför jag känner så starkt att en stor del av mig själv är borta.

Hoppas med mitt första inlägg få igång en liten debatt om livet på andra sidan.

För mig är " Tron den som ger mig styrka "

Har publicerat detta innan på bloggen, men jag tycker att det är så intressant med det som finns bredvid oss. Jag kallar det Änglarnas stad för det är där jag vet att min son, min pappa och de som jag älskar finns och väntar på mig.

Vad tror du ?

Dela gärna med dig av dina berättelser