Wille

Emma

Hugo

Tänk dig att ha fyra barn och mista tre av sina barn. Jag vet hur det är att mista ett av mina barn och det är så hemskt och ingen som inte har mist ett barn kan förstå denna fruktansvärda känsla. Men hur fruktansvärt måste det då inte vara att mista tre av sina barn. Jag får panik i min kropp bara jag tänker på det. Att behöva säga farväl och begrava tre barn.
Första gången jag lärde känna Willys, Emmas och Hugos mamma var på en sluten lista för föräldrar som mist sina barn. Trots min egen stora sorg efter min Marcus , kände jag så starkt för Helene och undrade många gånger om det verkligen fanns en Gud, som kunde göra så mot en familj.
Tänk att dina barn blir sjuka, men läkaren står maktlösa, det finns ingen förklaring och vad det är för sjukdom eller vad det finns för behandling.
Willes,Emmas och Hugos mamma och pappa startade upp Willefonden. Kanske är det ett sätt att överleva, Att få svar på frågan om sjukdomen som tog deras tre barns liv, Att kämpa vidare för sina barn och få fram så mycket om sjukdomen så att man kan hjälpa andra familjer.
Wille fonden har en fin sida här på nätet, där man kan skicka in ett bidrag litet som stort. Eller varför inte köpa de vackra vykorten som Helene själv fotograferar och gör till vykort.
Tänk att 30 barn föds varje år med en svår hjärnsjukdom. Kanske inte många tycker ni. Men tänk på att det kan vara ett av era barn.
VILL NI HJÄLPA, så varför inte länka till Willefonden , så att så många som möjligt kan gå in på sidan och läsa om sjukdomen.
Du får också gärna hjälpa till med att skriva ett inlägg och sprida fonden här på bloggen. För alla bäckar små, kan bli en stor å. Så TACK om du vill hjälpa till.
Några ord från Helene
FINA STUNDER TILLSAMMANS
För det som många glömmer när de hör om vår "tragedi"är alla de fina stunder ja år vi haft tillsammans och allt som våra barn har lärt oss.
Att få barn är det underbaraste som kan hända. Det mest fruktansvärda, som man kan bli drabbad av tror jag, är att förlora barnen. Men åren däremellan har varit underbara, kanske var våra barn speciella men allt de lärt oss om att ta dagen här och nu att kunna glädjas åt det lilla och hitta ljuset fast allt ser mörkt ut.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar