Att vara stark

             

                                              Att vara stark

Under dessa 6 år som har gått sen jag miste min Marcus har jag ofta fått höra att jag är stark. Minns de första åren i en dimma , där jag låg under vattnet , simmade upp mot vattenytan och flämtade efter luft. Jag drog in luft och sjönk till botten igen.

Varje dag var en mardröm och det fanns inte mycket tankar på att klara av att överleva. Ändå gjorde jag det. Jag flämtade mig fram med ångest, gråt och hysteriska skratt . Jag reste mig och jag föll och jag frågade mig själv ofta hur ska jag klara av att bli normal igen ?

Hur skulle jag klara av att leva vidare utan mitt älskade barn ?

Jag minns hur jag satt och gungade på en stol i köket , och hur jag på allvar trodde att jag skulle bli inspärrad på ett mentalsjukhus. Där skulle jag få sitta på en stol gungande med en tvångströja på mig.

Ändå sa folk till mig att jag var stark. Hur kunde jag vara stark när jag var en människospillra av mitt forna jag. Jag kröp ju i rännstenen och jag klarade knappt att ta mig upp. Ångesten högg sina smärtsamma knivar i varenda organ i min kropp. Jag kippade efter luft och låg i regnet på min sons grav och skrek ut min smärta. Jag stod i skogen och skrek upp mot himlen, jag kramade träden i skogen och försökte få i mig naturens styrka. Jag ville inte leva , jag ville bara dö.

Hur kunde jag då vara stark.

Hur kunde folk säga till mig att jag var stark, när jag inte klarade av att leva utan mitt barn.

 

I dag vet jag att styrka är att våga falla, långt , långt ner.

Jag vet att jag är en stark människa som klarar av det mesta i livet, för jag är inte rädd för något. Det värsta har redan hänt mig.

Den traumatiska händelse som jag var med om för 6 år sedan gjorde mig stark.

Jag vågade falla rakt ner i helvetet, och jag vågade att långsamt börja nosa på livet igen.

Mycket av min styrka får jag av mitt tänkesätt och från min älskade son från andra sidan. Han finns där och ger mig styrka och visar mig vägen tillbaka till ett liv igen.

Jag har ett ok liv i dag. Jag saknar min son varje minut av livet, men han är med mig i varje andetag jag tar. Han finns alltid hos mig , men på ett annat sätt än förrut. Och jag vet att vi en dag möts igen.

Skrivet av Marie-anne Thörnström 24 / 1-2009