Att leva med ångest

                  

Att leva med ångest är nog väldigt tabu i vårt samhälle. Det är mer accepterat att bryta ett ben och uppsöka sjukhuset . Än att få ångest och behöva uppsöka psykiska kliniken.

Jag hade aldrig haft ångest i mitt liv och aldrig behövt uppsöka psykratin ,förrän min Marcus dog. Jag visste inte vad det var som hände med mig när det stack som knivar i varenda organ i min kropp, hur jag flämtade efter luft och hjärtat slog i 110. Jag trodde på allvar att jag skulle dö. Just då efter Marcus död, så ville jag inte leva. Jag fick uppsöka psykratin ett flertal gånger. Det som jag reagerade på var att de hela tiden ville skriva ut lugnade tabletter till mig. Jag skrek NEJ. Jag vill inte ha något kemiskt i min kropp.

Jag lärde mig att andas i en papperspåse och att jag inte skulle dö. Synd tyckte jag då.

I dag har jag ingen ångest, och jag är tacksam över det. Men jag vet att många människor lever med ångest och måste ta medicin för det.

Varför skall det vara så tabubelagt att ha ångest ? Varför skall folk snacka ner någon som går och samtalar på psyk ?

Titta i Amerika, där har nästan varenda amerikan en egen teraput som de går och pratar med.

Det som är viktigt är väl att prata ut om det som gör ont i ens själ.

Vill dela med mig av en dikt som jag skrev efter en panikångestattack när min Marcus hade varit död i fyra år.

Ångest

Jag trodde att du hade gått

att du hade försvunnit från mitt liv.

Men du kom tillbaka idag

Bara stormade in i min kropp

Du högg med din kniv i mitt sargade hjärta

Du tog över mina organ

Du slet mig mitt itu

Vem är du ?

Du är ångesten, som smärtar mig

Du är ångesten som får mig till att vilja dö.

Skriven av Marie-anne Thörnström den 7 oktober 2006

fyra år sedan min älskade son dog