Att sätta på sig en mask.

                  

Många människor i dag sätter på en mask för att överleva. Man behöver inte bara ha en stor sorg efter ett älskat barn, utan vi lever alla med någonting inom oss, som vi kanske inte klarar av just då. Det kan vara sorg, sjukdom, skillsmässor, problem med barn misshandel mm. Att sätta på sig en mask , är många gånger för att överleva det kriget som utspelas inom en.

Jag kan i dag skratta hjärtligt, men det når inte riktigt ut från mitt hjärta.

Jag kan känna glädje, men det är en sorts sorgglädje.

Jag kan älska, och det gör jag med hela hjärtat, när det gäller mina barn, mina hundar och de människor som är ödmjuka, vänliga och ärliga. De ger jag hela mitt hjärta.

Att sätta på sig en mask är ofta för att överleva, att överleva något som gör ont inom en. Skrev en dikt som jag gärna vill dela med mig. Och jag tror många kan känna igen sig i den.

Min vän och jag


Jag har en följeslagare och vän,
som hjälper mig att dölja mina sår.
Den är någon som alla känner igen,
det är masken som döljer hur jag egentligen mår.

På morgonen när jag vaknar,
är den där och väntar på mig.
Väntar tålamodigt på mig medan min kropp längtar och saknar,
och för ett ångestskrikande krig.

Medan kroppen skakar och ångesten faller på,
och tårarna rinner på min kind.
Står den där och väntar till den mig kan nå,
och flyta in i min kropp som en lugn vind.

Jag ser på dig att du vill komma,
och bryta min ångestattack.
Du ser på mina ögon så sorgsna och tomma,
och du läser på mina läppar ett ödmjukt tack.

Min vän, du vet att du inte kan bestämma,
att du just nu inte kan ge någon tröst.
Jag ser ditt bekymmrande dilemma,
och jag hör långt borta din lugnande röst.

När gråten och ångesten stilla ebbar ut,
och jag känner mig redo för en ny dag.
Får du komma till mig till slut,
och jag känner en liten känsla av välbehag.

Du är min följeslagare och vän,
du är masken jag sätter på.
För att klara livet om och om igen,
och den svåra vägen gå.

Så tack för att jag kan sätta på mig masken ibland,
och skratta och vara social.
Fast hjärtat smulats sönder till sand,
och ångesten i kroppen mal.

Min mask, jag beundrar dig,
utan dig kan jag inte leva i livet igen.
Min mask som jag varje dag sätter på mig,
som är min trogna följeslagare och vän.

Så tror alla andra, att nu mår hon bra,
hon förlorade sitt barn, men se hon är så stark.
Men det är bara min mask och ja,
som vandrar på en lodrätt mark.

Skrivet av Marie-anne Thörnström
7 mars 2007