En vän

                      

Såg att min vän Carina www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp

skriver på sin blogg om vänner som försvinner vid sorg. Precis så är det, jag hade vänner som försvann från mig när jag miste Marcus, vänner som jag aldrig trodde skulle kunna göra det. Jag var så ledsen för att de inte fanns för mig i min svåra sorg. men i dag vet jag hur rädda människor är för sorgen. Minns hur folk gick över gatan för att slippa träffa mig. hur en av mina bästa vänner kom med en blombukett och beklagade sorgen och sen aldrig mer hörde av sig. En vän som jag känt sedan jag var 18 år. I dag har vi igen kontakt alls och det vill jag inte heller ha.

Sen fanns det människor som kom som jag aldrig trodde skulle våga möta mig i sorgen. En av dessa är min vän Sanne, en kvinna som jag inte kände innan. Hon var fritidsfröken på fritidsgården som mina två minsta söner brukade besöka. En dag fanns hon bara där, och hon stannade. Alla dessa nätter som hon satt tillsammans med mig vid Marcus grav och pratade med Marcus , som hon inte kände.Hon är i dag en av mina bästa vänner.

Och dessa ungdomar, marcus fina vänner och min andra sons kompisgäng som alltid fanns där för mig. Ungdomar är ju helt enorma i sorg och verkligen vågar uttrycka sina känslor. jag öppnade ju mitt hem för Marcus vänner och vi satt och tände ljus och berättade saker om Marcus.

Min fina brorsdotter Mia, Marcus älskade kusin som kom nätter och dagar när jag ringde och skrek i telefonen att jag orkar inte mer.

Så visst finns det guldklimpar i livet, så finns där i sorgen.

Mina fina sorgesystrar, som liksom jag har förlorat sina barn. vilken respekt det finns mellan oss. Har väl bara träffat en som inte visar den respekten.Men annars har det varit en vördnad att få träffa dessa underbara föräldrar som är i samma situation som jag. och jag har knytit vänskapsband för livet.

Och alla dessa människor som jag träffat på internet, som med sina små kommentarer, mejl och kramar stöttat mig under dessa åren.Och till alla er som köpt min bok och delat min berättelse från första dagen när polisen och prästen ringde på min dörr och berättade att min äldsta son Marcus inte fanns längre. Hur de orden kastade mig rätt in i helvetet

www.tillminneavmarcus.dinstudio.se/text_layout_1_T1_R1.htm

Tack alla underbara människor som vågar möta en människa i sorg. det är inte farligt. De som stannar kvar och de som försvinner finns alltid kvar i ens hjärta.

kram från Marie-anne