Tog min bil och körde tillsammans med hundarna ner till Marcus grav och tände några nya ljus. Står där och fattar inte. Jag har stått vid min sons grav i fem år och 8 månader, ibland flera gånger om dagen och ändå förstår jag inte riktigt.
Frågar mig själv " Vad gör du där Marcus "?
Tankarna finns alltid och jag tror att det finns en polett i hjärnan som aldrig riktigt trillar ner.
Det är nog lättare att leva och inte till fullo förstå, än att leva och förstå.
Kände att jag ville träffa min lille glädjespirare. Lille Leon som ger mig sitt leende och får mig att bli så glad. Så jag körde ut till min brorsdotter, och så fort jag ser denna lille kille, och han sträcker armarna mot mig och skrattar så finns det bara glädje i mitt hjärta.
Har nu lagat potatisgratäng och lövbiff till mig och min yngste son, sen blir det att sitta och slötitta på fotbollen . Vet nog inte riktigt vilka jag håller på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar