Ett stort TACK

          

Ett stor TACK till alla er som tänkte på mig i går, som skickade kramar och
tände ljus för min Marcus.
Det har gått sju år och jag fattar inte egentligen. Hur har jag klarat av att leva utan min son i sju år. I all sorg och i all kärlek finns han dagligen hos mig.
Jag har ett ok liv i dag, ett liv som jag aldrig trodde att jag skulle få ha.
För då för sju år sedan så var jag övertygad om att jag aldrig skulle klara av att resa mig, att jag skulle få sitta på ett mentalsjukhus resten av mitt liv,
med en tvångströja , gungande på en stol.
Jag lever fortfarande och i varje andetag finns min Marcus.

När jag kom hem från jobbet i går och läste alla mejl jag fått och hur flera hört av sig på min mobil under dagen, så kom tårarna. Jag grät över saknaden av min son, men också av alla fina människor som verkligen bryr sig. Jag belv så rörd.
Så ett stort TACK för att ni finns
 Kram från Marie-anne mamma till Marcus 82-02 alltid älskad alltid saknad

I dag vill jag spela min och Marcus låt, som också spelades på hans begravning